Veckobrev nr 43

Församlingens verksamhet de närmaste dagarna:

Söndag 25/10

17.00 Under Ytan ”Murgrönans hemligheter”, en lite annorlunda gudstjänst med mycket rörelse i rummet. Det blir tacksägelse (parentation), nattvard, sång och bönestationer. Dessutom kommer du troligtvis att lämna gudstjänsten med lite mer kunskap om murgrönan.

Måndag 26/10

19.00 Bön

Tisdag 27/10

9.00 Vandringsgruppen startar vid IKHP

Onsdag 28/10

10.00 Promenadgrupp. Samling vid Ansgariikyrkan. Ta med eget fika.

Torsdag 29/10

10.00 Bön och ljuständning

18.00 Höstlov! – inga scouter

Ändringar i programmet kan ske med kort varsel. Håll dig uppdaterad genom att titta i almanackan på www.ansgariikyrkan.se

Vi fortsätter att vara rädda om varandra och stannar hemma vid minsta förkylningssymptom, håller avstånd och tvättar händerna.

Veckooffer (eller andra gåvor) kan sättas in på församlingens

bankgiro 358-8969 eller via Swish: 1235288162.

Sagan om det bortsprungna fåret från Scoutgudstjänsten

Några av er var på Scoutgudstjänsten i söndags och några av er har lyssnat på den via vår hemsida. Men eftersom jag fått önskemål om att dela den predikan/betraktelse eller kanske egentligen saga som jag läste i gudstjänsten, så kommer den här:

Det var en gång ett får. Hon hade växt upp i en flock tillsammans med många andra får. De hade en herde som brukade leda dem till friska bäckar med törstsläckande vatten och till gröna ängar med friskt näringsrikt gräs. Även i tider av torka lyckades herden hitta både vatten och något att äta till sin flock. Visst hade hon det bra där hon var, men hon längtade efter frihet – att själv få bestämma vart hon skulle gå, hon längtade efter ensamhet – hon stod inte ut en dag till med de andra fårens bräkande, hon längtade efter äventyr – varje dag liknade ju den andra i fårflocken. En dag smet hon iväg när herden hade ryggen åt hennes håll. Många av de andra fåren låg och vilade eller idisslade – tuggade om maten en gång till. Några betade lite förstrött av gräset. Det var en lite sömnig stämning i flocken och det var ingen som märkte när hon gick.

Hon var glad och lycklig när hon kommit utom synhåll. Äntligen var hon ensam! Nu kunde hon göra precis som hon själv ville! Hon skuttade iväg och smakade på några spännande örter, hon svepte i sig några goda blad från en buske i närheten och tuggade i sig ordentligt av det gröna gräset. Men efter en stund blev hon törstig. Nu var det dags att leta rätt på vatten. Hon gav sig iväg åt det håll där hon trodde det kunde finnas vatten. Det enda vatten hon visste säkert var det låg var där hennes fårflock befann sig och dit ville hon ju inte, så nu var hon iväg på sitt äventyr på riktigt. Hon fortsatte att gå och ibland stannade hon en stund för att äta lite. Hon gick och hon gick, men inget vatten i synhåll. Långt bort kunde hon se några klippor. Hon visste att herden ibland hade lett dem till klippor när de var törstiga. Kanske kunde det finnas vatten där borta. Hon skyndade på sina steg. När hon kommit drygt halvvägs hörde hon ett ljud som fick henne att haja till. Vad var det?! Kunde det vara en varg? Jo, det måste vara en varg! Om hon kom fram till klipporna kanske hon kunde hitta ett ställe att gömma sig på? Hon satte full fart. Ännu så länge var vargen ganska långt borta. Hon skulle nog hinna. Hon flämtade kraftigt när hon kom fram. Hon stannade och tittade sig omkring bland klipporna och gömde sig i en liten skreva. Hoppas att vargen inte hittar mig tänkte fåret. Hon hade tur. Vargen närmade sig, men han upptäckte aldrig det lilla fåret bland stenarna och han fortsatte iväg åt ett annat håll.

Det lilla fåret pustade ut och fortsatte sitt sökande efter vatten bland klipporna. Till slut hittade hon ett ställe där det rann lite vatten längs klippväggen. Men hur skulle hon nå det. Fåret tog några steg på det ojämna underlaget och sträckte ordentligt på halsen. Några steg till så skulle hon kunna nå fram för att dricka. MEN, plötsligt satt den ena framklöven fast. Den hade kilat in sig mellan två skarpa stenar. Hon försökte lyfta benet, men klöven satt verkligen fast. Dessutom började det blöda där hon hade skrapat benet i stenen. Hon kunde inte komma loss! Hon försökte nå vattnet för att få i sig lite vätska, men det gick inte. Där satt hon fast med vattnet bara några decimeter från nosen och ändå helt utom räckhåll. Dessutom hade solen gått ner och det började bli mörkt.

Nu var hon rädd, det lilla fåret. Hon var ensam i mörkret, hon kunde inte komma loss, det fanns inget att äta och inte nådde hon vattnet heller. Nattkylan drog in mellan klipporna och hon frös litegrann. Hon funderade på hur bra hon faktiskt hade haft det i sin fårflock. Hon hade alltid haft mat och vatten, herden hade skyddat dem mot vargar och andra faror, han hade tagit hand om dem när de var sjuka eller hade skadat sig. Herden brukade tända en eld på kvällen och fåren hade legat tätt intill varandra, det hade varit både varmt och tryggt. Nu var hon alldeles ensam, här hade hon varken flocken eller någon herde till sällskap och skydd.

Tänk om herden kunde komma och hämta henne. Men det skulle han ju naturligtvis inte göra. Varför skulle han lämna alla de andra för att söka efter henne. Det kunde ju komma vargar. Inte skulle han kunna riskera att det hände de andra något. Det var ju hon som hade lämnat flocken, så han skulle ju säkert tycka att hon fick skylla sig själv. Hon skämdes! Så dum hon hade varit! Att hon inte hade begripit hur bra hon hade det i sin flock och med sin herde. Visserligen kände hon egentligen inte herden. Hon hade mest umgåtts med de hon kände bäst av fåren. Herden var en person som bara fanns där i närheten. Några av de andra fåren kände herden väl. De ville vara nära honom och de brukade ofta buffa lite vänskapligt på honom för att han skulle klappa och klia dem. Men det var bara vissa av fåren som hade den kontakten med herden. De flesta i flocken nöjde sig med att han ordnade mat och vatten och skydd. I övrigt skötte de sig själva och umgicks med de andra fåren i flocken. Men nu längtade hon verkligen efter herden. Hon var så förtvivlad att hon ropade på honom. Herden!, bräkte hon, Herden! Hon brydde sig inte om ifall något rovdjur skulle höra henne. Allt hon önskade var att herden skulle komma och rädda henne. Hon insåg ju att han aldrig skulle kunna höra henne, hon hade gett sig iväg långt bort ifrån flocken. Men nu brydde hon sig inte längre. Om herden inte kom kunde hon lika gärna dö. Om vargen tog henne eller om hon skulle törsta ihjäl där hon satt fast var ju bara en skillnad i tid. Hon skulle aldrig överleva detta. Herden! bräkte hon förtvivlat, om och om igen. Plötsligt hörde hon ett ljud ganska nära och hon blev alldeles kall i kroppen. Var det vargen som kom? Hon insåg att hon faktiskt inte ville dö! Hon ville leva! Men…, det var en människa som kom klivande mellan klippblocken. Det var… ja, det var verkligen, herden! Hon trodde inte sina ögon!

Hon sänkte blicken och vågade inte titta på honom. Hon skämdes för att hon hade gett sig iväg. Hon vågade knappt tro att han hade kommit. Herden talade mjukt till henne. Älskade lilla får, sa han. Han tog varsamt loss hennes ben från de vassa klipporna, han lyfte upp henne i sin famn och bar henne den sista biten fram till vattnet så att hon fick dricka sig otörstig. Aldrig hade vatten smakat så gott! Herden tvättade rent såret på benet och rev av sig den ena skjortärmen för att lägga ett förband. Sedan lyfte han upp henne och la henne runt sin nacke, på sina axlar och gick hemåt mot elden och fårflocken. Hon var trött och somnade nästan där hon låg. Det kändes så tryggt att vara nära herden. När de kom fram la herden ner henne och la sig själv bredvid och de sov tätt intill varandra resten av natten.

Från den dagen höll sig det lilla fåret alltid nära herden. Hon älskade att känna hans doft, hon njöt av att höra hans röst och varje gång han klappade eller kliade henne kände hon sig utvald. Hon visste nu att hon var älskad!

Bön (ur Psalmer och Sånger)

Himmelens och jordens Gud, som vet hur bräckliga vi är,

hjälp oss att hålla fast vid dig när vår tillit sviktar.

Ge oss en tro som föder livsmod och hopp.

Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen

Var inte rädd! Men var rädda om varandra! Johanna Johansson, pastor