Veckobrev nr 42

På söndag är det scoutgudstjänst. Visst hade vi hoppats att vi skulle få fylla kyrkan en sådan här dag, men myndigheternas regler gäller naturligtvis och därmed får vi vara max 50 personer. Om alla scouter kommer och har med sig några anhöriga så blir vi kanske 50. Till församlingen vill jag därför säga att ni tyvärr inte kan räkna med att få någon plats på söndag. Men samtidigt vet vi ju inte om scoutfamiljerna fyller våra platser. Därför vill jag vädja till några av er att ändå komma och stå standby. Om ni får plats är ni välkomna in, om inte blir ni tvungna att gå hem igen eller ta en promenad istället (ni kan ju vara med i bön för gudstjänsten ändå). Det vore ju väldigt tråkigt om det blir mer glest i bänkarna än det behöver bli. Jag hoppas att ni alla har förståelse för vi det här året får tänka annorlunda när det gäller vår scoutgudstjänst. 

Församlingens verksamhet de närmaste dagarna:

Söndag 18/10

10.00 Scoutgudstjänst med invigning. Scouter och ledare. Observera att scouter och deras anhöriga har företräde till platserna i gudstjänsten den här dagen.

Måndag 19/10

19.00 Bön

Tisdag 20/10

9.00 Vandringsgruppen startar vid IKHP

Onsdag 21/10

10.00 Promenadgrupp. Samling vid Ansgariikyrkan.

Torsdag 22/10

10.00 Bön och ljuständning

18.00 Scout

Ändringar i programmet kan ske med kort varsel. Håll dig uppdaterad genom att titta i almanackan på www.ansgariikyrkan.se

Vi fortsätter att vara rädda om varandra och stannar hemma vid minsta förkylningssymptom, håller avstånd och tvättar händerna.

Veckooffer (eller andra gåvor) kan sättas in på församlingens bankgiro 358-8969 eller via Swish: 1235288162.

Guds ord (Markusevangeliet 2:1–12)

En lam man i Kafarnaum botas

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Jag lånar några tankar inför söndagen av Martin Modeus

(ur Kyrkoårets gudstjänster 2019–2020, s 245)

Jesus prisade vännernas tro. Var det möjligen så att deras tro bestod just i ett envist hopp? Ett hopp om att den som till synes står under Guds straff – eller under sin egen självfördömelse – ändå finns inom räckhåll för nåden, för Guds gemenskap, för Guds kärlek? När Jesus såg deras tro sade han till den lame: Mitt barn dina synder är förlåtna.

I denna enda vers finns en nådens och helandets väg när livet är mörkt. Orden siktar inte på den som lever lyckligt i trons förtröstan utan på den som drunknat i sina tvivel, som tappat sitt hopp, som förlorat sin glädje. De är till för just den som tänker att Jesus förlåter andras synder men inte mina, för den som tror på Guds kärlek till mänskligheten men inte till mig själv.

Berättelsen har ett viktigt budskap till oss: när tvivlen går över våra huvuden kan vi bära varandra, be för varandra och tro åt varandra.

Bön (Psaltaren 73:23–26)

Nu är jag alltid hos dig,

du håller mig vid handen.

Du leder mig efter din vilja,

du för mig på härlighetens väg.

Äger jag dig i himlen

önskar jag ingenting på jorden.

Min kropp och mitt mod må svika,

men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Var inte rädd! Men var rädda om varandra! Johanna Johansson, pastor